Grinding – Kul aspekt eller tidsslöseri?

Krönika, RPG

Det finns många åsikter angående grinding i spel. Ibland anses det som en form av fusk, när det utförs i vissa MMO RPG, speciellt om det används för att tjäna verkliga pengar utanför företaget, och många gånger anses det jävligt tråkigt. (Kanske ge ett exempel, tex sälja wow-guld eller så?)

Men jag verkligen ÄLSKAR spel där jag får grinds, eller farma, hur mycket jag vill.

Det är också därför Pokemon Go är så jävla kul

Grinda innebär att göra enformiga eller likartade uppgifter flertalet gånger och få en mindre belöning varje gång. Tex att plocka enskilda blommor i timmar för att sedan kunna göra mega-många potions, kanske för att kunna besegra en specifik boss långt innan ens level egentligen tillåter det.

Eller att göra låg-levlade quests om och om igenom för att kunna spara ihop till det där otroligt värdefulla vapnet.

Eller väga av en kryddburk, sätta den över vissa tangenter och låta ens karaktär använda specifika abilities tills en maxat sin karaktär (tydligen något som skrevs om på en spelsida för länge länge sen).

Eller stjäla skit från ens kollegor medan de ser på

Brukar även hänvisas till som att farma i svenskt tal.

Själv upptäckte jag tidigt att det jag gjorde mest, i spel som Oblivion och Skyrim, var att plocka ingredienser som växte i den öppna världen. Att ‘Flax Seeds‘ i Oblivion var nödvändigt för en potion som lät mig bära mycket tyngre bördor, och som fanns i oändlighet i en specifik del av spelvärlden, så jag kunde spendera timmar med att plocka dessa elektroniska blom-frön. För att sedan spendera timmar i en annan del av spelvärlden och plocka på mig oändligt med vanlig utrustning, som jag sedan sålde i dussintal till tillgängliga försäljare. Eller som i Skyrim, att springa efter hjortar och renar för att samla på mig skinn (och den något ovanliga ingredienserna som var olika horn-typer), som jag skapade läder utav, och med sagda lädret gjorde jag läder-snören, noga beräknade att passa exakt till maximalt med Leather Bracers. Som jag kunde sälja i hundratal, fram och tillbaka mellan försäljare när deras pengar tog slut.

Att jag utforskade varenda liten del av Halo-spelens olika kartor för att finna varenda hemligt ställe och alla caches med vapen och ammunition. Bara springa runt hej vilt och leta i varenda liten buggig del av spelvärlden ifall att det fanns något intressant eller användbart där (oftast inte).

De åren med Oblivion då jag, med olika karaktärer, hoppade överallt i stället för att gå, kontinuerligt under flera timmar, för att maxa min Acrobatics-skill. Även fast jag hade möjligheten att fast-travla – det vill säga att trycka på en specifik plats på kartan, och direkt vara framme. Men då fick jag inga erfarenheter! Och tänk om jag missade ett bandit-läger på vägen, eller om mina ‘Flax Seeds‘ tog slut medan jag befunnit mig i området de växer, eller om det fanns ett sido-quest i närområdet, som jag missade för att jag valde att inte gå?

Under tiden jag spelat, har detta behov har inte minskat. Jag har dock blivit smartare med det – jag kan förstå att det inte alltid finns något i varje hörn, att vissa delar av kartan bara är utfyllnad. Eller kanske är det spelen som hindrar mig? Som tvingar mig att utföra uppdrag istället för att spendera timmar med att jaga fjärilar, med sina raka linjer och tydliga vägval.

Själv skulle jag säga att jag utvecklats, då jag numera inte samlar allt hela tiden. Jag är inte en helhjärtad hoarder. Det bara ser ut som det!

Kommentera